Hocky Sverige sörjer.
Än en gång så får en stor talang lämna jordlivet alldeles för tidigt, och visst har tårarna trillat nerför kinden idag. Livet är fruktansvärt orättvist och livet hänger verkligen på en skör tråd. Ett helt hockylag bara försvinner så fort, kan bara tänka mig vad förväntans fulla alla var på detta plan var när det var premiär start. Vet själv hur det är när Alex drar igång första matchen för säsongen hur hon längtar efter att gå ut och slänga lite boll, jag även en annan är förväntans full över en ny säsong. Här får dom börja med en stor förlust och sorg som detta elände innebär för alla anhöriga, ja alla fans också för den delen. Denna olycka tog med sig vår duktiga landslagsmålvakt Stefan Liv, ja även Hv71 och Jönköping har förlorat en stor talang. 30 år, är ju fasiken ingen ålder! varför?. Han är saknad och skänker en tanke till hans anhöriga.
Annars så har dagen varit bra med två resor till Motala och gos med dom två underbara, Mindy och lille Vincent. Man mår så bra när man umgås med livets efterrätt, man går som i ett rus. Så mycket gjort hemma har det inte blivit, men vad gör det.. Man ska ta vara på varje ögonblick, det visar såna här olyckar. Vi äget ingenting utan vi har allt till låns. Hösten har gjort intre på allvar idag med regn & rusk, vräker ner med regn just nu också. Vart tog sommaren vägen? den kom och försvann som en stormvind.
Du vännen, tack för samtalet idag. Nu är det min tur att ringa nästa gång och se till att ta dig en riktig ordentlig sovmorgon på lördag, ja ladda om batterierna. Så skönt att lilla Maxen kom till ett underbart och kärleks fullt hem och en kompis i hans storlek. Bra val du gjorde där gumman! men man kommer sakna skutten in i våran H-bil. men tänk vad fort han och Nisse fick kontakt och Maxen visste var vi hade skinkan. Jag ska hålla utkik efter dig imorgon och kanske det går att få till et vink nu när du glider fram.
Många kramar till dig vännen...
Nu ska jag förberedda för en tidigt morgon, ladda kaffebryggarn så har vi laddat med många flaskor flytande. Men visst så blir det middag ute på hemvägen.
God natt alla ni underbara..
Visst känns det otroligt fel & sorgligt när människor går bort alldeles för tidigt i livet, Ja man ska leva livet som om dagen i nuet vore den sista. Det var riktigt tungt för hjärtat när jag skulle lämna bort Maxen i Västervik, Jag trodde inte tårarna skulle sluta rinna. Men som jag känner nu så gjorde jag faktiskt ett jättebra val av den nya familjen. Maxen bor ju nu i ett gigantiskt hus i Västervik med en stor tomt som han kan springa lös på hela dagarna i ända & dessutom tillsammans med en kompis i samma storlek. Så visst har han det bättre där istället för alla dessa resor fram & tebaks i bilen , Och inte för att tala om …vem vill ligga under ett skrivbord & dofta på sin mattes fötter hela dagarna när hon jobbar? . Dessutom så har vi ju åkandet i husbilen på fritiden. Men absolut…saknaden finns ju där efter små tassarna & ingen som tjuter av glädje när man kommer innanför dörren. Förstår att ni saknar han då han kom er bägge så nära. Nä nu måste jag fortsätta jobba på, och snart är den här igen..den efterlängtade helgen då jag ska ta mig en sovmorgon, känns som om det var ett tag sen sist. Goa Kramar på dig vännen så hörs vi...ja,eller syns :-)
